Husse, det där var en elak rubrik!
Visst händer det att jag skriker till då och då, men
därifrån att bli kallad gaphals alltså. Enda sättet att få lite
uppmärksamhet är ju att se till att man hörs, det upptäckte jag på ett
mycket smärtsamt sätt.
Husse och matte föste in oss hundar från
altanen en dag för de skulle göra något därute. Naturligtvis vart vi alla
nyfikna och ville se vad dom gjorde därute och fåtöljen stod helt rätt
till, så alla tog och hoppade dit från soffan som stod nästan en meter
därifrån. Men när jag hoppade så kom jag inte riktigt fram utan jag
ramlade ner i golvet och så gjorde det blixtrande ont i ett framben och
jag skrek. Matte och husse kom nästan på en gång och tog omhand om mig och
började undersöka mig och trösta mig, det var faktiskt ganska skönt. Matte
var väldigt osäker på vad det var och trodde att det kunde vara benbrott
så då måste vi åka till veterinär, det var lördag så det fick bli
Strömsholm. Men dom hade så mycket att
göra så vi kom inte in, inte ens efter tre timmars väntande.
Nästa dag tog vi och åkte till Uppsala och där konstaterade dom att det var ett benbrott på ett av benen i underbenet. Så efter ett par försök som ramlade av, satt det ett tjockt bandage där.
När vi kom hem så satte matte upp några galler så jag fick ett eget litet "rum" och husse tog och skruvade ner fåtöljen och bar bar bort den och jag var ganska trött så jag gick och la mig och sov. När jag vaknade så var det tyst och lugnt runt om mig, husse var på övervåningen och matte var i köket och hundarna låg och sov. Och jag hade tråkigt. Så jag funderade lite och så skrek jag till som när jag bröt benet. Och det fungerade, både husse och matte kom på en gång och började undersöka vad det var. Matte sa till sist att "Hon vill nog att vi ska sitta här och tycka synd om henne". Men det var helt fel, jag ville att någon skulle sitta och leka lite med mig och klappa mig, men inte tycka synd om mig. Husse han sa att "Så får man bara låta om det är något allvarligt", och det håller jag med om, bara när man gör illa sig väldigt mycket eller blir rädd eller har tråkigt får man skrika så där.
Men det har ju varit annat än benbrott också. Jag och brorsan födes en februaridag när matte egentligen skulle ha flyttat, det fick hon göra på natten istället. Morsan mådde dåligt och vart stressad och fick dåligt med mjölk, men det ordnade sig för husse och matte och hennes syster gav oss mjölkersättning. Dom gick t.o.m. upp två gånger om natten och gav oss mjölk.
Vi var ju väldigt små när vi föddes, jag vägde bara 88 g, och vi verkar bli ganska små som vuxna också. På bilden här bredvid så är vi nästan 3 veckor, det är jag som ligger på sidan och brorsan som försöker få lite mat av mamma. Vi var mycket mörkare då än vad vi har blivit nu.
Man ska busa mycket när man är valp, så man tränar upp sig och blir
stark och kan bita ifrån senare i livet, och brorsan och jag busade
mycket. Vi busade med varandra, med husse och matte, med morsan, med Avril
men inte med Ulko eller Vasia, dom var för griniga.
Avril fick vi se upp med när hon kom rusande, för då rullade vi iväg
som små bollar när hon sprang omkull oss. Men vi var på henne och bet
henne i öronen och bakbenen, och så sprang vi iväg under något som hon
var för stor för att komma under.
När jag sen bröt benet så vart det ju lite lugnare förståss. Husse brukade hålla i mig i famnen och sen så försökte vi bita varandra i nosen. Sen vart jag ju så småningom bättre och fick gå runt bland de andra hundarna och då kunde jag ju bita Avril, men när hon försökte bita tillbaks så kom husse eller matte och lyfte bort mig. Va bra, eller hur?
Men nu ska jag flytta till Finland, till pappas kennel. Ska bli spännande att komma dit, men vi får se vart jag hamnar sen. Jag hoppas att allt ska bli bra men jag är lite nervös, skulle det inte gå bra så kan jag ju inte åka tillbaks fören efter 4 månader när rabies vaccineringen testats. Men ha det så bra och håll tummarna för mig.
