Jag heter Sitki! Ja, egentligen så heter jag jag Lavanda, men det är det ingen som säger. Jag är Viborgmästare i kattjakt. När jag kom till matte på hösten 2000 så hade hon två hemska odjur, Eagel och Gaffa, så det var bara att sätta igång och försöka överleva. Det som inte dödar det härdar.
Jag var Annas första Ryska Toy-Terrier så jag har fått lära upp henne, och det ska ni veta att ibland var hon verkligt hårdlärd.
Jag kom till matte hösten 2000 och då var jag väl halvåret gammal. Jag hade haft det lite rörigt innan jag kom till Anna och flyttat mellan olika kennlar, så det vart skönt att få stadga sig.
Matte hade långa dagar eller nätter (hon jobbade skift) så det vart väldigt ensamt, men ofta var jag hos hennes föräldrar och syster och det var kul. Jag lyckades bryta ena frambenet också när matte tappade mig, javisst jag kråmade ju mig för att komma loss och skälla på den som kom vid ytterdörren, men i alla fall. Nåja jag hade ju bättre tur än min tokiga dotter, och framför allt så gjorde jag inte om samma misstag en gång till.
När
matte och jag var ute och promenerade i Viborg så var det min uppgift
att skydda matte för katter och andra hundar. Såg jag någon
katt eller hund och matte inte hade mig kopplad, så sprang jag iväg
för att jaga bort dem. Matte skrek av skräck tills jag hade
jagat bort dem och när jag kom tillbaks till henne så bara
skällde hon, var väl det post traumatiska. Jodå jag jagade
bort stora hankatter, schäfrar och andra byrackor. En gång
vart matte så rädd när hon såg en terrier att hon
ramlade och slog axeln ur led.
Undrar varför hon aldrig vart rädd när jag var kopplad?
Så en dag kom matte och talade om att vi skulle flytta till Sverige och den där töntiga killen som varit och hälsat på några gånger (ok då, han var ju snäll mot valparna). Det skulle bli matte och jag, min dotter och så två till hundar, en mesig tik och en valppojk. Men vi skulle bara få följa med till Åland, där skulle vi stanna i 6 månader, för att bevisa att vi inte hade rabies.
När vi kom fram förstod jag genast att nu är det jag som måste ta befälet, matte skulle bara komma dit någon gång då och då, och någon måste ju skydda gänget mot de andra hundarna som Niina hade. Nåja, de var ju inte så farliga, det var bara när matte kom och hälsade på som vissa saker var tvunget att göras klart för dem. Ja här på bilden så ser ni ju vem det är som känner ansvar och håller ett vakande öga över de andra.
Så en junidag 2003 så var vi ute och gick med matte och en kompis till henne och det var några kor som var i vägen för oss som vi vart tvungna att jaga bort. Och sen fick vi åka till Sverige. Hade vi vetat att det var så lätt att få komma till Sverige så hade vi ju jagat de där korna för länge sen.
Under hösten sen så hände det en del tråkiga saker. Först så fick jag inflammation i tandköttet så nästan alla mina tänder vart bortopererade, bara huggtänderna och tänderna längst bak vart kvar. Tänk vad svårt det vart att bita de andra hundarna. Sen skulle jag ha valpar, men efter en månad så fick jag livmoderinflammation, så det vart operation igen. Där försvann äggstockarna och livmodern med de ofödda valparna.
Ja livet
fortsatte sin gilla gång, men efter att Vasija haft valpar så
vart hon väldigt uppstudsig. Så flyttade vi ifrån husse,
synd för jag hade börjat tycka riktigt bra om honom. Vasija
och jag bråkade allt mer och allt mer brutalt. Hon kallade mig för
översittare. Bara för att man tar ansvar för säkerheten
och sammanhållningen ska man bli kallad för översittare,
otacksamt.
Men tydligen så behövde mattes mamma och syster någon
som kunde försvara dem mot andra hundar och katter hemma i Viborg,
för en sommardag 2005 så fick jag följa med dem tillbaka.
Känns kul att vara tillbaka i Viborg igen, men jag saknar matte.
