Hej! Är jag inte söt?

Jag heter Udacha! Och jag vill bita den som gav mig det namnet i häcken! Udacha betyder tur och det har jag minsann inte haft här i livet, så kalla mig Ulko istället.

Jag ska inte klaga alltför mycket, jag har en snäll matte och husse var också jättesnäll när vi bodde ihop, de andra hundarna är väl ok fast inte lika söta som jag. Det första som hände var att jag fick en blodförgiftning eller någon annan slags infektion och stannade i växten när jag var omkring 5 månader. När väl det var kurerat så bröt jag ett framben. När det här hände så var vi alla hundar på Åland för att under ett halvår bevisa att vi inte hade rabies, och den här dagen var det storm så vi kunde inte åka till veterinärkliniken i Åbo. Veterinärerna på Åland är väl duktiga och snälla men, ett framben på en så liten hund som jag var de inte vana vid. Så tyvärr vart benet felläkt, trots att jag petade av mig gipset för att visa hur fel det var, flera gånger.

När jag väl fick ta bort bandaget så vart jag så glad och ville hoppa och leka med de andra hundarna och springa och skälla på dörren när någon kom. Och då bröt jag det andra frambenet. Men nu kunde jag komma till Åbo och Koira Kissaklinikka. Så småningom så läktes mitt andra benbrott också och Eva Einola på Koira Kissaklinikka tog och reparerade det felläkta benet. Ungefär ett halvår efter första benbrottet så var allting läkt.

Det är inte så besvärligt att gå med båda frambenen i bandage som man skulle kunna tro. Det var ju väldigt klumpigt men vart det för jobbigt så gick jag på bakbenen istället. Det fanns ju vissa fördelar också, jag fick bättre mat och vart matad om jag sa till, fick sitta i soffan och äta. Och så var det ju all "tyck synd om" som jag fick. "Tyck synd om", "tyck om", beröm och klappningar kan man inte få för mycket av så det var bara att suga i sig.

När man är så här liten som jag så måste man se till att visa sig, så att ingen missar hur söt jag är. Så här brukar jag göra.
När matte sitter och läser, i soffan eller i sängen, så brukar jag hoppa upp i eller framför boken så att hon inte kan missa mig. Där sitter jag sen och ser söt ut.
Ibland brukar matte ligga på mage i sängen och titta på TV. Då sätter jag mig framför hennes ansikte ett par dm. Då kan hon inte heller missa mig.
Av någon anledning så brukar hon bli sur då.
Annars så kan jag sätta mig bredvid en hand och sen buffa in med nosen under handen så det inte går att låta bli att klappa mig.

Man får ingenting gratis här i livet, är man söt så måste man tala om det också!

När jag ligger och vilar så vill jag att det är lugnt omkring mig så fan ta det valpskrälle som kommer och ska busa. Det gäller att vara bestämd från början och lära dom vem som bestämmer. Både Vasija och Leta är ganska klumpiga när dom hoppar förbi och det är inte kul att bli trampad av någon av de där elefanterna, så då morrar jag.

Bari var på besök en gång, och så hoppade han upp på min plats i mattes knä. Då vart jag faktiskt ganska arg och sprang från soffan bort till mattes säng och upp där och morrade bort den där klumpen. Det går, bara man är bestämd och sätter gränser.

Människor morrar jag inte åt, för då tycker dom inte att jag är söt.

Ni kanske tycker att jag är en riktig översittare, men det är jag inte. Vasija brukar jag sitta på för att få lite bättre utsikt och ha det varmt om tassarna, inte för att markera att jag är lite bättre än alla andra. Nej det är bara det att när man är liten så är det så lätt att bli bortglömd. Men genom att se till att ingen kan missa dig, genom att vara bestämd, veta vad du vill och sätta gränser, så kan även den som är liten märkas och få sin plats vid matskålen (sen kan man ju låta bli att äta, men ingen ska ta din mat bara för det).

Småttingar i alla kennlar, förenen eder!