Men kalla mig Vasija, det är lite enklare.
Jag är född i St Petersburg 2001. Fram till hösten 2002 så bodde jag hos Svetlana Felixovna tillsammans med en massa andra hundar, ryska toy-terriers allihopa, och en katt. Det var ganska ok, vart t.o.m. riktigt mysigt när Svetlana skaffade sig en datcha och flyttade ut dit. Men så dog Svetlana och såsmåning om så hamnade jag, tillsammans med en liten kill-valp som hette Bari, hos Anna. Där fanns redan Sitki med sin tjej-valp Ulko. Sitki och jag tillbringade dagarna med att ligga på soffan och morra åt valparna som busade. och gissa om dom busade! Jag tyckte det var ganska skönt att inte behöva vara i en stor kennel längre, men så fick matte för sig att hon skulle flytta till Sverige. På den tiden fick inte hundar åka direkt från Ryssland till Sverige, utan vi vart tvungna att stanna på Åland i 6 månader och bevisa att vi inte hade rabies. Och vart tror ni vi hamnade, jo hos en som redan hade 7 hundar tidigare. Men det vart inte farligt. vi ryssar höll oss lite för oss själva, inte så vi inte lekte med dom eller inte snodde mat från dom, men ändå.
Det var faktiskt ganska kul att ställa till det för dom, jag och Sitki tog och började skälla på ytterdörren och efter ett litet tag så började ålänningarna att skälla dom också. Då tog vi gick och la oss någonstans lite vid sidan av och väntade på att deras matte skulle komma och skälla hon också. Och Niina (deras matte) var ganska duktig på att skälla, men inte lika duktig som våran matte. Jag tror att det bara är ryssar som är riktigt duktiga på att skälla, både mattar och hundar.
Så småningom så fick vi en solig junidag åka över till Sverige, men innan dess hann vi med att jaga kor, Ulko hann bryta båda frambenen, Bari hann busa med deras valp och Sitki hade blivit en riktig översittare så fort matte visade sig.
Nu vart det lite lugnare, och jag tycker om att ha det lite lugnare kring mig. Vi bodde i en lägenhet med en ganska stor balkong, skällde på brevbäraren när han kom och på alla andra som gick för nära våran dörr. Jo det var ju lite ovant i början och vi kanske skällde lite väl ofta i början, i Ryssland så hade det varit tystare kring lägenheten och på Åland var vi i en stuga på landet (fast korna var ju irriterande). Och en annan sak som inte var bra, nu fanns det ju inga att stjäla mat från, så nu vart det mattes ynkliga svältkost. Ulko hade ju i och för sig börjat matvägra, men tro inte att hon lämnade ifrån sig maten för det, gick man för nära så morrade hon ilsket. Och föresten så är ju Ulko min kompis och en kompis stjäl man inte (så mycket) mat ifrån.
Ulko är faktiskt en bra kompis, kanske lite självupptagen och egoistisk men det är nog bara för att hon vart så bortskämd när hon hade benen i bandage. Vi brukar löpa samtidigt och då kallar husse oss för Tatu, och det förstår jag inte riktigt. Ok både dom och vi är ju ryska tjejer men vadå? Och varför bara när vi löper?
Jag brukar ställa mig mot ryggstödet på en soffa och sätta huvudet mellan frambenen skrubba mig mot ryggstödet och sparka med benen, och då försöker Ulko nafsa mig öronen. Och ibland ligger jag och trycker och ser ut som en orm och försöker hugga Ulko i frambenen. Det är ganska kul.
En annan sak som är kul är mat. Det som inte är kul är att matte har en helt annan åsikt om hur mycket mat jag ska ha än vad jag har. Jag har en liten boll som matte brukar lägga mat och godis i och när jag rullar bollen så trillar godiset ur lite då och då. Det är kul, men det är inte kul att matte nu har börjat ge mig min ordinarie mat på detta sättet. Det ska ju vara extra godis!
Jag har fått två valpar också, Lel och Lavaleta, riktigt fina vovvar båda två. Men det var en dramatisk födsel. Först hade jag värkar i ett och ett halvt dygn och kl 5 på morgonen så kom Lel och jag var helt slut. Så skulle näst valp ut men oj vad det tog emot och vad orkeslös jag var helt plötsligt. Nej, det tog stopp så det vart för husse och matte att försöka få tag på en veterinär. Den närmaste var Uppsala och veterinärhögskolan, 10 mil bort. På vägen dit kände jag hur det tryckte på och nu började 2:an komma ut, men hon fastnade och vart sittande halvvägs. Och tyvärr så var det nog där hon dog. När vi kom fram så kom en veterinär och tog bort henne, ooh vad det gjorde ont. Nu var jag helt slut, jag fick dropp men det hjälpte inte, jag orkade inte mer. Det vart operation och när jag vaknade så låg det två fina valpar på magen till mig. 3:an vart en tik som fick namnet Lavaleta. Det är konstigt, tikvalpar föds ganska stora men växer inte så mycket, hanvalparna däremot är ganska små men blir större som vuxna.
Mina valpar har ju svans, det har inte jag! Tyvärr. I Ryssland tar man bort svansen, men det får man som tur är inte göra här i Sverige. Inte för att jag saknat den så mycket varesig på mig själv eller någon annan, nog syns det om nån är glad ändå, men den är ju stilig och vacker. Eftersom jag inte har svans så får inte jag ställas ut i Finland. Och det är ju tråkigt, för då kan inte jag bli finsk champion. Svensk champion det är jag redan, i Juli 05 vart jag "Best in Race" på Lövudden i Västerås och fick mitt tredje certifikat. Men det var inte förrän i November som jag vart svensk champion. Och varför så lång väntan? Jo matte tyckte det var för svårt att fylla i ansökan och ville att husse skulle göra det. Men han sa att "det där är en bra språkövning för dig". Och så höll det på tills husse till sist gick med på att sitta brevid och hjälpa.
På bilden till vänster ser nu hur fint jag kan stå när jag tränar för en utställning.
